Jag har rätt svårt för att ta emot komplimanger. Inte svårt för att ge, jag brukar nog sprida dem rätt hejvilt omkring mig, men ta emot är svårt. Särskilt när man får komplimanger för någonting som man inte har presterat, utan som man bara är.

En av de finaste komplimangerna jag någonsin fått fick jag av min kompis häromveckan när vi duschade innan simningen.

"Åh!" utbrast hon, "Vilka söta små damiga tår du har!"

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag har inte presterat mina tår, de har suttit där de sitter hela mitt liv och sett mer eller mindre likadana ut hela tiden. Dessutom tycker jag personligen att de är rätt så anskrämliga och fula. De är krokiga och skeva och hårda. Inte alls så där mjuka och lena och fina som andra tjejers fötter är. Det är nog i själva verket inte ens särskilt konstigt att C aldrig sett mina tår tidigare, fastän vi har känt varandra i över två och ett halvt år, eftersom jag inte frivilligt brukar visa upp mina fötter.

Men det var fint. Dels för att det var äkta, och dels för att det förmodligen är den enda komplimang som någon kommer att ägna åt mina tio där längst ner.

Tags: tår, komplimanger, damig, dam, fötter