Min kära domedagsdvärg och vän Rebecca påtalade per telefon att hon tyckte att min blogg var kryptisk och svårtolkad. Jag förstår inte alls vad hon menar, men för att dechiffrera lite:

Ja, jag träffar någon. Han är fin och bra och luktar äpple. Ibland får jag nypa mig i armen för att vara säker på att jag inte drömmer, och ibland är det så kämpigt och svårt att jag vill inget hellre än få vakna och upptäcka att det faktiskt bara var en dröm. Det är dock mer av det förstnämnda, som tur är. Mycket mer.

Annars tror jag att ni vet hur det är, det där med att tycka om någon så att man nästan tappar både huvudet och fotfästet. Det gör ont, det är svårt och hälften av tiden har man ingen aning om vad som pågår eller var man är på väg. Samtidigt som det är så himla fint och inte så lite fantastiskt.

Det var det lilla kornet av klarhet i den här bloggen, mer än så har jag inte tänkt skriva om den saken.

Inte mer än i mina vanliga kryptiska ordalag, det vill säga.

Tags: kärlek, klarhet, kryptiskt