För fem år sedan var jag sexton år och mådde pissdåligt.

Det som är jobbigast med att vara sexton och må pissdåligt är att man - och så är det när man är sexton, det är fullkomligt normalt - har mycket liten förmåga att gå utanför sig själv och se på saker ur andra perspektiv.

Alla känslor är så himla stora och överväldigande, och det kan jag som vuxen och tråkig och sansad och trist tycka är charmigt i efterhand.

Detta gör mig givetvis till en idiot. Mitt sextonåriga jag hade tagit livet av sig om hon hade vetat att jag skulle bli en sån puckad jävla förstående men överseende kärring. Och samtliga sextonåringar som är där jag var nu - ja, de är mycket frestade att lappa till mig, det förstår jag.

Men så här var det för mig, och det här är min sanning:

Jag var kär och trodde att det var Den Stora Kärleken, jag var olycklig för att han inte ville ha mig och trodde att det var det som var Livet, jag bröt ihop för varje skoluppgift som jag fick tillbaka med lägre betyg en MVG och trodde att det var ett mått på mitt Människovärde och jag trodde att enda sättet att vara en Riktig Vän var att sluta existera själv.

Jag trodde att jag skulle bli kvar i fucking jävla kuk-Umeå och den utsikten fick mig att vilja Döden Dö, och det enda jag överhuvudtaget kände att jag hade kontroll över var om jag åt eller inte. Så jag slutade äta, för det förtjänade jag nämligen inte att få göra, så som den urusla ursäkt till människa jag var.

Jag skrev helt maniskt under den här tiden. Snittade tre timmars sömn per natt, låg i mitt flickrum och skrev kollegieblock efter kollegieblock fullt, natt efter natt. Jag längtade så desperat efter att nånting skulle hända - vad som helst - så att jag fick bli kvitt den där krypande känslan under huden. Twitching like a finger on the trigger of a gun.

Jag skrev:

och jag önskar att tiden var inne för att gå
för alla tankarna kommer bara när jag är här
jag lider av bortlängtan
hemlängtan
efter ett hem

Jag hatade alla som sa att det skulle bli bra. Hur skulle det nånsin kunna bli bra? Hur botar man ett hjärta som känns som ett stort svart hål? Hur skulle någonting som gjorde så ont som livet nånsin vara värt att leva?

Men de hade rätt, så klart. Det blev bra till slut. Det är nämligen så att människor har en fantastisk förmåga att läka sig själva med tiden. Och det är inte alltid bra - just nu är det verkligen inte tipp topp i Hannaland - men det blir lättare att hantera, det är aldrig nattsvart även om det ibland är riktigt jäkla asfaltsgrått. Det som inte dödar härdar.

Livet kommer inte alltid vara lika pissigt som det är när man är sexton. Nästan alla idioter du känner när du är sexton kan du vinka bye bye till vid studenten och sedan aldrig mer behöva se. Olyckliga kärlekar går över, man hittar nån som inser hur jävla grym man är istället och i väntan på att den dagen kommer så övar man på att älska sig själv och behandla sig själv som sin absolut bästa kompis. Ät ordentligt, sov ordentligt, rör på dig. Och ge fingret till alla de människor som gör dig mer ont än gott, de behöver du inte. Alls.

Varsågod att lappa till mig. Jag vet att jag hade gjort det.

Tags: för fem år sedan, sexton, tonårsångest